”Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa när hon leker”.
Så sa filosofen och författaren Friedrich Schiller (1759-1805) och det skriver leksaksforskaren Krister Svensson under på.

Citatet ovan är bara ett exempel på vad filosofer och forskare med flera pekat på genom historien. Leken framstår som helt avgörande för utvecklingen. Att leka är en lika avgörande del av livet som att andas. Lek är en viktig del i barnets utveckling i alla avseenden – genom lekens drivkraft kommer barnet i kontakt med sin omvärld, både den fysiska och den mentala.

Leken är ett fenomen som människan delar med de andra däggdjuren. Leken förekommer inte bara i barnaåren utan följer oss genom hela livet. Vår fostran och kulturalisering förtränger dock möjligheterna att leka och allvaret, med början i skolan, tar sakta men säkert över.
Behovet att leka hittar dock andra vägar. Vuxna tar ut sitt lekbehov på golfbanor, i stickklubbar, vid datorn, genom idrotten (antigen som utövare eller betraktare), på dansgolvet och på många andra sätt som vi individuellt kan identifiera hos oss själva. Att leka är att ge sig hän till sig själv och lekkamraten, att med fullt engagemang låta sig slukas av situationen, låta fantasin och tankarna samspela med den yttre och inre världen.

Olika forskare har försökt identifiera vad leken är, var den finns i människan, men de har alltid misslyckats att sätta fingret på var i människan leken finns. Däremot har både forskare och filosofer pekat på hur leken tar sig uttryck. Leken är både fysisk och mental och omfattar alltså hela barnet. Man har beskrivit social lek, parallell lek, konstruktionslek, rollek, leken som kommunikation och många fler uttrycksformer.
Johan Huizinga, (1872–1945) nederländsk filolof och kulturhistoriker och professor i allmän historia vid universitetet i Leiden, skrev 1938 ett centralt verk inom lekteorin, Homo ludens. Här framställer Huizinga leken som rolig, moralisk, allvarlig, likgiltig, frivillig, fri, overklig, oegennyttig, rumsligt och tidsmässigt avgränsad, repeterande, vacker, regelstyrd, spänd, gemensam, hemlig, flyktig och mållös.

Det vill säga att leken täcker alla livets aspekter utan vara ett redskap som kan iscensättas för att nå något annat. Leken är sin egen. Inget barn i historien har lekt ”för att lära sig något” i meningen att barnet säger till sig själv att jag ska leka för att lära mig läsa, räkna eller att vara social. Tvärtom om är leken mycket svår att göra nyttig samtidigt som dess existens är helt nödvändig för barnet/människan.
En paradox kan man tycka men det ser ut som, att så snart man försöker använda leken i undervisning, så riskerar man att skapa något annat än lek. Däremot kan man med fördel skapa tid och rum för leken att uppstå, utvecklas och slockna, där den vuxne kan ”mata” leken med olika förutsättningar i form av leksaker eller annan input som stödjer och ger barnet möjlighet att utveckla leken. I dag närmar sig forskarna (till exempel Pramling vid Göteborgs universitet) tanken på att lek och lärande är två sidor av samma mynt. Om detta är riktigt borde lärmiljöer få ett betydande inslag av förutsättningar för lek.

Professor Kjetil Steinsholt vid högskolan Dronning Mauds minne i Norge menar med utgångspunkt i den tyske filosofen Gadamers tankar att barn inte leker, men blir lekta av leken. Steinsholt drar detta ett steg vidare i att världen leker med leken som leker med barnet. Vi kan se detta i det lilla barnets lek med ord. Orden finns i världen utanför barnet och kommer till barnet genom leken (nyfikenhet och intresse) och får barnet att träna, avprova och tillämpa ord och leka med språket. Det vill säga världen (orden) leker med leken som leker med barnet. Världen gör sig uppmärksam i leken som engagerar barnet.

De traditionella leksakerna (icke-digitala leksaker) utgör just en artefakt som kallar på leken genom en leksignal (Bateson) och som aktiverar leken som aktiverar hela barnet. Den fysiska, tredimensionella leksaken aktiverar barnets alla sensorer, både fysiska och mentala, och möjliggör därmed ett brett spektra av lekaktiviteter.
Vuxnas ständiga strävan efter optimering i livets alla faser hotar att beskära lekens avgörande betydelse för barns möjliga utveckling. Vuxnas ambitioner å barns vägnar måste förstås på nytt, helt enkelt en renässans för leken.

Ge leken plats i form av tid och rum, låt världen leka med leken som leker med barnet så kommer alla de språk som barnet använder att bistå dem i utvecklingen mot det mänskliga i livet.

KRISTER SVENSSON

Krister Svensson var tidigare chef för Sitrec, Stockholm International Toy Research Centre vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Han har ägnat sista 40 åren åt barns lek, lärande och utveckling både inom universitet och näringslivet som författare, undervisare och produktutvecklare. I dag driver han företaget Playdesign och undervisar för närvarande i Danmark.